Inatt var jag med om en fantastisk upplevelse. Jag lämnade min kropp och tog mitt medvetande med mig. Detta har hänt förut under kortare sekvenser, men den här gången kändes det annorlunda. Först kändes det som om jag gick som vanligt, men så upptäckte jag att svävade! Min första reaktion var rädsla, men sen så tänkte jag att jag kanske kunde nå ena väggen i rummet. Just som jag tänkte tanken var jag vid väggen och tog emot med handen (handen som ju inte fanns där, men jag kände väggstrukturen mot handflatan). Jag sköt ifrån med handen och svävade snabbt till den motsatta väggen och tog emot mig med fötterna. Fränt! Jag började skjuta mig fram och tillbaka mellan väggarna, studsade emellan dem och hade ganska kul. Jag undrade för mig själv om detta verkligen hände, eller om jag drömde... Då kom jag på att jag måste kolla om jag kan sväva liggande. Det kunde jag. Jag vill upp i taket, tänkte jag, och just som jag tänkt tanken färdigt var jag där. Jag svävade upp och ner och åt sidorna och det var en sådan fantastisk känsla! Jag kände mig så lätt, som om det inte fanns några som helst begränsningar annat än vad mitt medvetande sätter.

Så här i efterhand undrar jag varför jag inte passade på att sväva till något exotiskt ställe eller besöka någon kär anhörig istället för att ägna mig åt att studsa mellan väggarna och leka likt ett barn. Faktum är att tanken inte ens slog mig, jag var fullt upptagen med att upptäcka, eller återupptäcka, en dimension av vårt varande som jag glömt bort.

Så... jag har lärt mig flyga. Men hur gör man då? Faktiskt har jag ingen aning, det är som med mina porträtt av "döingar", det sker spontant för mig. Likt Douglas Adams beskrivning ´"Liftarens guide till galaxen" tycks konsten att flyga handla om att lära sig att missa underlaget. Om det nu är till någon hjälp...